WikiPortallus: Europeiska unionens medlemsstater.html

När EU:s föregångare, Europeiska kol- och stålgemenskapen bildades 1952 var detta det ett viktigt steg i strävan att förverkliga drömmen om en långvarig fred i Europa. Sedan dess har både organisationens administrativa struktur förändrats och antalet medlemsländer ökat.

Även om EU och dess föregångare har upplevt stora förändringar både i administrativ struktur och antal medlemsländer, väntar fortfarande många av Europas länder på att ges möjligheten att delta i unionens arbete. 2004 utvidgades unionen med tio nya medlemsstater. Detta var ett historiskt ögonblick både för EU och dess medlemsstater då detta var EU:s genom tiderna största utvidgning, men ännu mer för de nya medlemsstaterna i Östeuropa. Denna 'kontinentens återförening' satte slutligen punkt för den delning av kontinenten som skedde efter andra världskriget och fortsatte under kalla kriget. 1 januari 2007 fortsatte utvidgningen österut, då Bulgarien och Rumänien antogs som unionens 26:e respektive 27:e medlemsstater.

redigera Utbredning i Europa

redigera Grundarstaterna och den första utvidgningen

██ Grundarstater

██ Stater som anslöt 1973

Storbritannien valde att stå utanför det europeiska samarbetet. Orsakerna var flera men hade sin grund i Storbritanniens roll som kolonial stormakt. Britterna hade fortfarande en bild av sig själva som världens "tredje supermakt" efter USA och Sovjetunionen och storslagna tankar om det Brittiska samväldets roll som internationell arena och samarbetsforum. Storbritannien hade vid den här tiden en aningen högre levnadsstandard än vissa länder på den europeiska kontinenten och stora kolgruvor som också påverkade beslutet om att inte gå in i ett europeiskt samarbete vid denna tidpunkt.

Under 1960-talet följde nya diskussioner om ett brittiskt medlemskap, men Frankrike och dess president Charles de Gaulle motsatte sig ett dylikt medlemskap. de Gaulle var orolig för att Frankrikes ledande ställning inom unionen skulle hotas av ett eventuellt brittiskt medlemskap. 1962 och 1967 gick därför brittiska förhandlingar om intet. Detta påverkade även Danmarks och Irlands medlemskapsförhandlingarna.

1973 gick slutligen Storbritannien med i unionen sedan Frankrike och dess nya president Georges Pompidou valt en mer kompromissinriktad utrikespolitisk linje. Tillsammans med Storbritannien gick även Danmark och Irland med i EG. Norge valde däremot efter en folkomröstning att stå utanför samarbetet, trots att landet hade omfattande handel med Storbritannien.

redigera Utvidgningarna under 80- och 90-talet

██ Europeiska unionen

██ Stater som anslöt under 80-talet

██ Stater som anslöt under 90-talet

1976 inleddes förhandlingar med Grekland. Ett grekiskt medlemskap hade diskuterats sedan 1960-talet, men förhindrats av den grekiska militärens maktövertagande år 1967. En annan faktor var Greklands svaga ekonomi, vilken var betydligt mindre utvecklad än EG-ländernas. Grekland blev medlem år 1981. 1977 inleddes medlemsförhandlingar med de två tidigare diktaturerna i Sydvästeuropa Portugal och Spanien, vilka blev medlemmar år 1986. Diskussionerna rörde till stora delar samma frågor som förhandlingar med Grekland, men tog dock längre tid då man bland annat hade mer omfattande diskussioner kring fiskerättigheter.

1990 utvidgades den internationella organisationens territorium då DDR (Östtyskland) införlivades med Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland). Det förenade Tysklands roll i EU har diskuterats flitigt. Det tyska-franska samarbetet var under unionens tidiga historia avgörande för dess utveckling. Genom Maastrichtfördraget, vilket undertecknades 1992, utvidgades de Europeiska gemenskaperna (EG) till att även omfatta utrikes- och säkerhetspolitik, samt rättsliga och inrikes frågor och organisationen gavs det nya namnet Europeiska unionen (EU). Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) fick i sin tur namnet Europeiska gemenskapen (EG) och inordnades i en av unionens tre så kallade pelare.

1991 inledde EG förhandlingar med Finland, Sverige och Österrike. Alla tre länderna hade tidigare valt att stå utanför unionen; i Sveriges och Österrikes fall på grund av deras tidigare militära och politiska neutralitet, i Finlands fall på grund av dess avtal med dåvarande Sovjetunionen. Dessa tre hade istället valt andra samarbeten så som EFTA och vad beträffar Sverige och Finland även Nordiska rådet. Alla tre länderna hade i stor utsträckning redan anpassat sig till EU:s lagstiftning genom EES-avtalet och därför gick medlemsförhandlingar snabbare än vid tidigare unionsutvidgningar. 1995 upptogs dessa tre stater som nya unionsmedlemmar.

redigera Östeuropa förenas med väst

██ Europeiska unionen

██ Stater som anslöt 2004

██ Stater som anslöt 2007

2004 skedde EU:s hittills största utvidgning då tio nya länder blev medlemmar samtidigt. De flesta länderna ingick i östblocket under kalla kriget. Det var bara Cypern och Malta som inte hade förflutet från östblocket. Således blev utvidgningen 2004 slutet på den splittring som länge delat Europa i två läger. Den stora utvidgningen innebar också att unionen, räknat som en stat, blev den sjunde största i världen till ytan, den tredje folkrikaste och den största ekonomin räknat i BNP. 1 maj 2004 blev Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern fullvärdiga EU-medlemmar.

Den första östutvidgningen följdes tre år senare av en andra östutvidgning. 1 januari 2007 var det Rumäniens och Bulgariens tur att bli en del av unionen. Länderna var på gränsen för att bli utestängda och få medlemskap först 2008. Men den 26 september 2006 gav EU-kommissionen till slut klartecken för en anslutning. Många länder införde dock regleringar för att bland annat skydda mot en "massinvandring" från de båda länderna och det talas ibland om att de två länderna är "andraklass-medlemmar" i unionen.

Successivt kommer de nya öststatsmedlemmarna att delta i samtliga av EU:s fördjupade samarbeten, däribland eurosamarbetet och Schengenavtalet. 21 december 2007 blev nio av de tio medlemstater som anslöt unionen 2004 fullvärdiga medlemmar även i Schengensamarbetet. När det gäller euron kommer de nya medlemsstaterna att ansluta sig allt eftersom att de uppfyller de så kallade konvergenskriterierna.

redigera Territorier med specialstatus

Färöarna (bilden) och Grönland är danska territorier men står utanför EU.

Franska Guyana i Sydamerika är det största EU-området utanför Europa.

Fastän EU är en union för europeiska länder så tillhör en del territorier utanför Europa också EU, och andra områden tillhör EU:s medlemsstater utan att tillhöra EU. I Romfördraget finns några klausuler om "Utomeuropeiska länder och territorier", nr 182-188.^[1] De räknas inte som medlemmar i EU, men har trots det frihandel med unionen. Det finns också en klausul (nr 299) som säger att Färöarna inte är med i EU, och att Kanalöarna och Isle of Man endast är med till viss del.

Det finns sex länder med utomeuropeiska territorier: Danmark, Frankrike, Nederländerna, Portugal, Spanien och Storbritannien. De flesta utomeuropeiska territorier har olika typer av undantag, så som från EU:s momsunion, eurosamarbetet, Schengensamarbetet eller EURATOM. De danska områdena Färöarna och Grönland står helt utanför unionen. Huvuddelen av de brittiska områdena finns i Centralamerika, medan Frankrikes territorier är spridda världen över.

Nederländerna har två territorier, Aruba och Nederländska Antillerna. Dessa områden är så kallade utomeuropeiska territorier och använder lokala valutor istället för euron. Nederländska Antillerna är dock under omstruktuering och vissa av delarna kommer att ingå i EU.

Även Portugal har två utomeuropeiska territorier; Azorerna och Madeira. Dessa områden ingår fullständigt i EU och de har i praktiken inga undantag. De spanska områdena Ceuta, Kanarieöarna och Melilla ingår i EU men ingår inte i momsunionen. Exklaverna Ceuta och Melilla ingår inte heller i tullunionen.

Frankrike är ett av de medlemsländer som har flest territorier utanför Europa. Det största territoriet utanför Europa, Franska Guyana, ligger i Sydamerika. Några av Frankrikes utomeuropeiska territorier är med i EU, men många inte är med alls utan räknas som "Utomeuropeiska länder och territorier". Inga av dem deltar dock i Schengenavtalet och EU:s momsunion. Flera av områdena använder sig däremot av euron.

Storbritannien har ett antal speciella områden. Dels en del utanför Europa som inte ingår i EU, räknas som "Utomeuropeiska länder och territorier". Dels finns några områden i Europa, såsom Kanalöarna och Gibraltar. De ingår i princip i EU, men har olika specialavtal och specialla regler gentemot EU.

Dessutom står Nordcypern de facto utanför EU, eftersom området ockuperas av Turkiet. Formellt sett erkänner inte EU Nordcypern som en självständig stat, utan anser det vara en del av medlemslandet Cypern.

redigera Utvidgningen

██ Europeiska unionen

██ Kandidatländer

██ Potentiella kandidatländer

Kroatien är det land som kommit längst i förhandlingarna.

Även om EU har utvidgats med hög fart på senare år väntar fortfarande många europeiska länder på att få bli medlemmar. Kriterierna för att kunna bli medlem är Köpenhamnskriterierna vilka är kortfattat full demokrati, rättsstat, marknadsekonomi, etablerad handel med EU-länderna i båda riktningar, samt antagande av EU:s direktiv. För närvarande finns det tre så kallade kandidatländer: Kroatien, Makedonien och Turkiet. Därutöver har EU lovat medlemskap på längre sikt för samtliga länder på västra Balkan. De västeuropeiska länderna Island, Norge och Schweiz har valt att inte ansluta sig till unionen, trots att de uppfyller Köpenhamnskriterierna.

redigera Turkiet

Turkiet inledde förhandlingar med EU om medlemskap redan 1987 men har fortfarande stora problem för att kunna bli medlem. Bland annat anses kurderna och flera andra minoriteter diskriminerade. Turkiet har väpnade trupper i Nordcypern, som enligt EU är en del av medlemslandet Cypern. Militären har också ett betydande inflytande i politiken. Det har förekommit statskupper, den senaste 1997, och startkravet för att över huvud taget bli kandidatland är en stabil demokrati och rättsstat. Därutöver är kurdernas situation i landet en problematisk fråga. Turkiet har dock gjort vissa framsteg inom mänskliga rättigheter för att möjliggöra medlemskap, exempelvis har dödsstraffet avskaffats. Men opinionen i flera av EU:s medlemsländer är mycket negativ till ett turkiskt medlemskap. Därför ses det inte som troligt att Turkiet blir medlem förrän efter 2015.

redigera Kroatien

Kroatien ansökte om kandidatstatus 2003 och blev kandidatland 2004. Landet uppfyller i princip alla krav för medlemskap. Förhandlingarna om medlemskapet väntas därför slutföras under de närmaste åren. Med de nuvarande fördragen kan unionen dock inte motta fler medlemmar, vilket är ett stort hinder. Medlemskapsförhandlingarna väntas bli klara under 2009, och landet förväntas kunna ansluta unionen 2011.^[2]

redigera Makedonien

Makedonien ansökte om kandidatstatus 2004 och blev kandidatland 2005. Landet kommer troligtvis inte att kunna ansluta unionen förrän tidigast 2015. Dispyten om Makedoniens namn med EU-landet Grekland är ett av flera problem. Denna dispyt måste lösas innan landet kan bli medlem, eftersom alla medlemsstaters godkännande krävs för att ett land ska kunna bli medlem.

redigera Potentiella kandidatländer på Balkan

Albanien är ett av de potentiella kandidatländerna på västra Balkan.

Förutom Kroatien och Makedonien har även de andra länderna utanför EU på västra Balkan blivit lovade medlemskap på längre sikt. Albanien är det land som har kommit längst i förhandlingarna med EU. Bosnien och Hercegovina har genomfört vissa steg mot ett medlemskap, men det går långsamt. Montenegro har startat senare då landet bildades 2006, men det finns planer på att söka EU-medlemskap redan under 2008. Kosovo är självständigt från 2008, men redan innan det har diskussioner förts mellan Kosovo och EU om framtiden, och Kosovo vill satsa på medlemskap. Relationen mellan unionen och Serbien är desto mer spänd, inte minst efter det att Kosovo utropade självständighet 17 februari 2008. Serbien har inte velat anpassa sig men regeringen under 2008 visar mer samarbetsvilja. Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso har sagt att landet har möjlighet att erhålla kandidatstatus redan 2009.^[3]

EU-medlemskap för länderna på västra Balkan ses som mest troligt efter 2020. Samtliga länder på västra Balkan är fullvärdiga medlemmar i centraleuropeiska frihandelsområdet. Alla dessa länder utom Kosovo har skrivit på ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU. Serbien skrev på i april 2008 efter segdragna förhandlingar, medan Kosovo vill förhandla så fort som möjligt.

redigera Andra länder i östra Europa

Ryssland anses i dagsläget vara för stort och för utrikespolitiskt självständigt för att kunna bli fullvärdig medlem i Europeiska unionen.

Flera andra länder har EU-medlemskap som ett uttalat mål. Exempelvis har Ukrainas regering uttalat sig positivt angående framtida medlemskap. Efter den orangea revolutionen i landet år 2004 har man gjort betydande framsteg i demokratisk riktning. Även Georgiens politiska ledare har uttalat EU-medlemskap som sitt mål. Georgiens position försvåras dock av att landets centralregering i Tbilisi inte har full kontroll över hela landet territorium. Statens territoriella integritet undergrävs av lokala självständighetsrörelser i olika delar av landet.

Andra östeuropeiska stater så som Moldavien, Vitryssland, Armenien och Azerbajdzjan, kommer förmodligen inte att bli EU-medlemmar inom en överskådlig framtid. Geografiskt kan även Kazakstan räknas till Europa, då en liten del av landets territorium ligger väster om Uralfloden, vilken bildar gräns mellan Europa och Asien. Kazakstans regering har sökt medlemskap i Europarådet, men landet har liksom Vitryssland nekats inträde i organisationen, då man inte uppfyller kriteriet om demokratiskt styrelseskick.

Ryssland anses för stort och för utrikespoltiskt självständigt för att bli medlem, både av de själva och många inom EU. Ryssland vill inte underordna sig EU, utan anser sig stort nog på egen hand. Ryssland har dock någorlunda korrekta demokratiska val (frågetecken för medias politiska oberoende) och är medlem i Europarådet. Förhandlingar mellan Ryssland och EU om samarbete går trögt på grund av dålig kompromissvilja.

redigera Länder i västra Europa

Schweiz har valt att stå utanför unionen och istället samarbeta med EU genom bilaterala avtal.

Island är inte medlem i EU, men en majoritet i landet vill gå med.

När det gäller de västeuropeiska staterna Island, Norge och Schweiz är det betydligt svårare att förutse hur relationen med EU kommer att utvecklas. Samtliga tre länder åtnjuter god ekonomisk levnadsstandard och uppfyller kraven på stabila institutioner och demokrati. Huruvida länderna i framtiden blir EU-medlemmar eller inte beror snarare på folkopinionen i sagda länder. Vid de två tillfällen då Norge ansökt om EU-medlemskap, har norrmännen röstat nej i folkomröstningar. I maj 2008 visade en opinionsundersökning på ett rekordmotstånd mot EU i Norge.^[4]

Island har aldrig ansökt om medlemskap, även om det pågått diskussioner på ön om medlemskap. Opinionsundersökningar har visat att en majoritet av islänningarna är för ett EU-medlemskap, däribland en undersökning i februari 2008 då 55,1 % var för och 44,9 % var emot^[5] och en undersökning i oktober 2008 då 68,8 % var för och 31,3 % emot.^[6] Åtminstone hittills har politikerna varit mer negativa och tyckt att kostnaden i och med att alla EU-länder skulle få fiskerätt runt Island skulle vara för stor.^[7] Efter finanskrisen 2008 har både opinionen och politikerna blivit mer positiva. I oktober 2008 svarade 68,8 % av de tillfrågade islänningarna att de ville att landet skulle ansöka om medlemskap.^[8] I november uppgavs det att Island planerar en medlemskapsansökan inom kort.^[9] Islands utrikesminister planerar att landet ska ansöka formellt om EU-medlemskap i början av 2009 och att landet kan bli medlem under 2011.^[10]

De tre västeuropeiska länderna samarbetar dock redan intimt med EU, bland annat genom Schengensamarbetet och EES. Schweiz, som inte deltar i EES, har istället ingått bilaterala avtal med EU inom flera olika områden.^[11] En viktig anledning till Norges och Islands motstånd är den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken. De har lite jordbruk och får därmed lite bidrag för det. De har mycket fiske, och skulle få dela med sig av sina fiskekvoter. De har relativt hög BNP per capita och skulle få betala mycket till EU:s budget. Kort sagt betraktas det som en ekonomisk nackdel för dem. Schweiz har ännu högre BNP per capita, och har också lite jordbruk, eftersom det är bergigt och tättbefolkat. Det är alltså en ekonomisk nackdel för dem också och dessutom har man en tradition av stark självständighet och neutralitet. I mars 2001 röstade en majoritet av schweizarna nej till det folkliga initiativet "Yes to Europe!", som skulle innebära att Schweiz omedelbart påbörjade medlemskapsförhandlingar med EU. 5 juni 2005 röstade 55 % schweizarna däremot ja till Schengensamarbetet. En del är tveksamma till ett medlemsland med så mycket folkomröstningar, landet kunde bli en bromskloss i EU:s utveckling.

EU samarbetar också intimt med de europeiska mikrostaterna Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Vatikanstaten. Exempelvis ingår Monaco, San Marino och Vatikanstaten i praktiken i Schengensamarbetet och dessa tre mikrostater har också formella avtal med unionen om att få använda euron som valuta. Det är dock osannolikt att de europeiska mikrostaterna blir fullvärdiga EU-medlemmar eftersom EU inte är anpassat för så små medlemsstater.

redigera Tidslinje

redigera Se även

redigera Källor

EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.

Europeiska unionens medlemsstater.html

Innehåll

redigera Utbredning i Europa

redigera Grundarstaterna och den första utvidgningen

redigera Utvidgningarna under 80- och 90-talet

redigera Östeuropa förenas med väst

redigera Territorier med specialstatus

redigera Utvidgningen

redigera Turkiet

redigera Kroatien

redigera Makedonien

redigera Potentiella kandidatländer på Balkan

redigera Andra länder i östra Europa

redigera Länder i västra Europa

redigera Tidslinje

redigera Se även

redigera Källor