WikiPortallus: Europeiska konstitutionen.html

Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa (även Europeiska konstitutionen) är ett icke-implementerat internationellt avtal med intentionen att skapa en konstitution för Europeiska unionen (EU). Den signerades 2004 av representanter från unionens medlemsstater men var föremål för ratificering av alla medlemsstater, varav två höll folkomröstningar med negativt utslag och följaktligen avslog fördraget. Dess huvudmål var att ersätta lapptäcket av existerande fördrag som utgör unionens nuvarande informella konstitution, att stadfästa mänskliga rättigheter i EU och att rationalisera beslutsfattandet i unionen, vars medlemsstater på bara några år har utökats från 15 till 27 medlemsstater.

Fördraget signerades i Rom av representanter från samtliga medlemsstater den 29 oktober 2004 och höll på att ratificeras i medlemsstaterna när, under sommaren 2005, franska (29 maj) och nederländska (1 juni) väljare avslog fördraget i folkomröstningar. Misslyckandet med fördraget i dessa två länder resulterade i att ett flertal andra länder sköt upp eller avbröt sina ratificeringsförfaranden, och Europeiska rådet (bestående av EU:s stats- och regeringschefer) utlyste en "reflektionsperiod". Hade fördraget blivit ratificerat av alla medlemsstater skulle det ha trätt i kraft 1 november 2006. Fördraget ratificerades av totalt 18 medlemsstater, varav tre (Spanien, Luxemburg och Rumänien) via folkomröstningar, medan ratificeringsprocessen sköts upp i sju medlemsstater.

Med fördraget skulle bland annat unionen bli en juridisk person, pelarstrukturen skulle överges, Europeiska rådet skulle få en permanent ordförande och en utrikesminister, fler frågor skulle tas med majoritetsbeslut, utvidgningen skulle kunna fortsätta och mer makt skulle flyttas från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet.

Efter reflektionsperioden möttes Europeiska rådet i juni 2007 och beslutade om att starta förhandlingarna om ett nytt fördrag, kallat Lissabonfördraget.^[1]

redigera Historia

redigera Konstitutionsfråga

Formellt skulle godkännandet av fördraget leda till antagandet av en ny typ av fördrag, tydligt kallat för konstitution, för Europeiska unionen, men denna konstitution skulle inte på något sätt ersätta de nationella konstitutionerna. Emellertid skulle konstitutionen, precis som samtliga föregående fördrag, stå över nationella lagar.

redigera Utkast

Konstitutionen har sin grund i kodifieringen av EU:s två existerande huvudfördrag: Romfördraget 1957 och Maastrichtfördraget 1992, som har modifierats genom Amsterdamfördraget 1997 och Nicefördraget 2001. Den nuvarande debatten om Europas framtid sägs ofta ha fått en kraftig push av ett tal som gjordes av Tysklands utrikesminister Joschka Fischer i Berlin år 2000,^[2] då han efterfrågade en debatt om slutförandet av den europeiska integrationen.

Processen startade efter Laekendeklarationen i december 201, när Europeiska konventet upprättades för att lägga fram ett förslag till en konstitution, med den före detta franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing som ordförande. Giscard d'Estaing sa till sina konventmedlemmar att deras landsmän en dag skulle "bygga statyer av er, ridandes på en häst, i staden som ni kommer ifrån", en kommentar som gav upphov till hån, i synnerhet när det blev klart att fördraget var mycket impopulärt i Giscards eget land. Utkastet till den europeiska konstitutionen publicerades i juli 2003. Efter segdragna förhandlingar om vilka beslut som skulle tas med kvalificerad majoritet färdigställdes texten i juni 2004 under det irländska ordförandeskapet.

redigera Ratificering

Det var ursprungligen förväntat att nästan alla medlemsstater (förutom Irland som enligt sin egen konstitution måste hålla folkomröstning om alla EU-fördrag) skulle ratificera konstitutionen i parlamentet, vilket skulle vara föga rättfram, eftersom samtliga regeringar liksom Europaparlamentet redan hade gett sitt stöd till fördraget. Faktum är att antalet medlemsstater som ratificerade fördraget med parlamentarisk omröstning faktiskt utgör en bred majoritet. Emellertid krävs det enhällighet för att fördraget ska träda i kraft.

Det första landet som satte fördraget på prov i en folkomröstning var Spanien. Konstitutionen godkändes i folkomröstningen med 77 % för, men valdeltagandet var endast 43 %. I Storbritannien hade premiärminister Tony Blair oväntat lovat en folkomröstningar. Det fördragskritiska konservativa partiet och de fördragsvänliga Liberaldemokraterna var båda för en folkomröstning. Tillsammans utgjorde dessa två partier majoriteten i överhuset. Överhuset kunde försena ratificeringen till efter det allmänna valet. Om det skulle inträffa skulle Labour hamna i en oönskad situation som enda parti mot en folkomröstning. Utlovandet av en brittisk folkomröstning satte press på den franske presidenten Jacques Chirac att göra detsamma.

redigera Efter förkastandet

Förkastandet av konstitutionen i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna gjorde konstitutionens framtid och dess implementering högst osäker och utlöste en förtroendekris i projektet som resulterade i, åtminstone ursprungligen, en grad av strategisk paralysering. Trots unionens utvidgning till 27 stater fungerade EU utan konstitutionen. Reformerna som i synnerhet Nicefördraget innebar var viktiga i detta avseende. En länge planerad folkomröstning i Luxemburg genomfördes trots de tidigare folkomröstningarna, men till och med där var majoriteten för konstitutionen förvånansvärd liten. Inget annat land, inklusive Storbritannien har drivit igenom sina planer på folkomröstning. Det ansågs oerhört osäkert om en sådan folkomröstning skulle kunna säkra stödet för konstitutonen efter det politiska klimat som rådde efter de franska och nederländska avslagen.

I Frankrike ansågs förkastelsen vara en förödmjukelse mot den då sittande presidenten Jacques Chirac. Konstitutionen förkastades både av högerväljare med anledningen av den nationella suveräniteten och av anti-globaliseringsrörelsen. Det socialistiska partiet, som efter en intern omröstning ställt sig positivt till fördraget, förlorade en del av sina väljare till Laurent Fabius istället för partiets ledare François Hollande.

Den brittiska premiärministern Tony Blair stödde konstitutionen och sa att han skulle kampanja för dess ratificering. Men efter avslaget av väljare i Frankrike och Nederländerna framförde han följande vid ett tal i Oxford i februari 2006:

I juni 2007 när reformfördraget dök upp som en lösning på den skrotade Europeiska konstitutionen hade Belgien, Bulgarien, Cypern, Estland, Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Rumänien, Slovenien, Spanien, Ungern och Österrike formellt ratificerat konstitutionen, antingen på parlamentarisk nivå eller genom folkomröstning. Finland, Slovakien och Tyskland hade avslutat de parlamentariska förfarandena för att ratificera. De övriga medlemsstaterna hade skjutit upp sina ratificeringsförfaranden på obestämd tid efter det franska/nederländska förkastandet. Totalt hade 18 stater ratificerat eller nästan ratificerat texten, sju skjutit upp ratificeringsprocessen och två förkastat texten.

redigera Signaturer

redigera Innehåll

redigera Viktiga ändringar

Fler majoritetsbeslut

— Dubbla majoritetsbeslut i Europeiska rådet.

En ordförande för Europeiska rådet

— Ordföranden skulle ha haft lite formell makt, men skulle ge EU ett strategiskt ledarskap och representera unionen på världsscenen. Mandatperioden skulle ha varit två och ett halvt år.

Makt förflyttas från kommissionen till parlamentet

— Det folkvalda Europaparlamentet skulle få mer makt medan Europeiska kommissionen (som är vald av Europeiska unionens råd) skulle förlora makt.

En sammanslagen utrikesminister

— Kommissionären för utrikesrelationer skulle slås samman med EU:s utrikespolitiska talesman, som för tillfället besitts av Javier Solana.

EU blir en juridisk person

— Skulle möjliggöra för EU att underteckna och ingå internationella fördrag.

Fler länder kan ansluta EU

— Nicefördraget innebär att EU kan ha max 27 medlemsstater. Detta tak skulle ha tagits bort med Europeiska konstitutionen, vilket skulle ha möjliggjort för en fortsatt utvidgning.

En juridiskt bindande rättighetsstadga

— Rättighetsstadgan som EU proklamerade under 2000 skulle ha blivit juridiskt bindande för EU:s medlemsstater.

Officiella EU-symboler

— Symboler som euron, EU-hymnen, Europadagen och EU-flaggan skulle ha blivit officiella symboler.

Möjlighet att utträda

— Medlemsstaternas möjlighet att utträda formaliseras.

redigera Juridisk person

Genom konstitutionen blir för första gången Europeiska unionen en juridisk person. Detta betyder att den har möjlighet att själv representera sig som en enda enhet i särskilda sammanhang under internationell lag. Mest anmärkningsvärt är att unionen får möjlighet att signera fördrag som en enda enhet där alla medlemsstater ingår.

redigera Nya kompetensområden

Konstitutionen skulle ha tilldelat EU delad kompetens inom områden som territoriell sammanhållning, energi och rymdfrågor. Detta är områden som EU kan agera jämsides de individuella medlemsstaterna. EU tilldelas även inflytandet att stödja, koordinera eller komplettera inom frågor som turism, sport och administrativt samarbete.

redigera Straffrättsliga frågor

Medlemsstaterna skulle ha fortsatt att samarbeta inom det straffrättsliga området om de går med på det. Med konstitutionen skulle sju nya samarbetsområden lagts till: terrorism, människohandel, brott mot barn, narkotikahandel, vapenhandel, korruption och bedrägeri.

redigera Solidaritetsklasul

Den nya solidaritetsklasulen i konstitutionen specificerar att medlemsstaterna ska gemensamt hjälpa en medlemsstat om en terroristattack eller annan katastrof inträffar. Typen av hjälp specificeras dock inte. Istället skulle typen av hjälp bestämts av Europeiska unionens råd.

redigera Rättighetsstadgan

Konstitutionen innehåller en kopia av rättighetsstadgan, som samtliga medlemsstater redan har godkänt. Denna är inkluderad i konstitutionen för att EU-institutionerna själva ska vara tvingade att rätta sig till samma standard av fundamentala rättigheter. Vid stadgans ursprungliga uppkomst meddelade den brittiska regeringen att stadgan inte skulle ha några bindande effekter. Inordnandet av stadgan i konstitutionen skulle höja dess betydelse bortom tvekan.

redigera Förenklad jargon och juridiska instrument

Europeiska konstitutionen skulle ha förenklat jargongen och minskat antalet juridiska instrument (olika sätt som EU-länderna kan agera på). Emellertid är det ett långt och svårtolkat dokument med många tekniska termer vilket visade sig impopulärt när det exempelvis presenterades för de franska väljarna vid deras folkomröstning om konstitutionen. Konstitutionen tar bort pelarstrukturen och ersätter den med ett enhetligt system bestående av ett antal olika juridiska beslutstyper. EU-fördordningar (i Europeiska gemenskapen) och EU-beslut (i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken) slås samman till EU-lagar. EU-direktiv (i Europeiska gemenskapen) och rambeslut(i det polisiära och straffrättsliga samarbetet) slås samman till EU-ramlagar. Konventioner (i det polisiära och straffrättsliga samarbetet) tar helt bort som begrepp. Gemensamma åtgärder och gemensamma ståndpunkter ersätts båda av EU-beslut.

redigera Unionsministern för utrikesaffärer

Med konstitutionen skulle den nuvarande höge representanten för GUSP slås samman med kommissionären med ansvar för utrikesfrågor. Detta skulle resultera i bildandet av en unionsminister med ansvar för utrikesfrågor, som också skulle vara vice ordförande i kommissionen. Denna person skulle ansvara för koordineringen av unionens utrikespolitik och representera EU utomlands i områden där medlemsstaterna kommer överens om att tala med en röst.

redigera Kvalificerad majoritet

Vardagliga beslut i ministerrådet skulle kunna tas med kvalificerad majoritet, vilket skulle kräva minst 55 % majoritet av rådets ledamöter och som samtidigt representerar minst 65 % av medborgarna. Enhälliga beslut skulle enbart krävas vid beslut i känsliga frågor, så som skatter, social trygghet, utrikespolitik och försvar.

redigera Europeiska rådets ordförande

Ordförandeskapet för Europeiska rådet skulle med konstitutionen ersättas av en permanent ordförande, som utses av regeringscheferna för en period om två och ett halvt år med möjlighet till omval en gång. Själva posten skulle enbart vara administrativ och inte ha någon verkställande roll. Den största skillnaden är att det skulle bli en ordförande istället för ett ordförandeland, vilket underlättar vid exempelvis representation.

redigera Ministerrådsordförande

Det sexmånaders långa ordförandeskapet över ministerrådet, som sammanfaller med ordförandeskapet för Europeiska rådet, skulle ändras till ett 18-månaders roterande ordförandeskap som delas av en triogrupp av medlemsstater, med syfte att tillhandahålla mer kontinuitet. Undantaget skulle ha blivit utrikepolitiska rådet, som skulle permanent ledas av unionens utrikesminister.

redigera Mindre kommission

Kommissionens storlek skulle ha reducerats från 27 till 15 från och med 2014. Det skulle finnas färre kommissionärer, så att medlemsstaterna enbart nominerar kommissionärer vid två av tre gånger.

redigera Parlamentarisk makt och transparens

Kommissionens ordförande skulle nomineras av Europeiska rådet, efter konsultering med parlamentet, men utses av parlamentet. På så sätt skulle parlamentets makt öka genom att det får sista ordet. Parlamentet skulle också få ökad makt vid lagstiftning, genom att det får samma status som rådet. Rådets möten skulle tvingas att vara öppna. I dagsläget är rådets möten endast öppna när rådet lagstiftar jämte parlamentet.

Europaparlamentet skulle få sista ordet när det gäller EU:s årliga budget. Jordbruksstödet skulle inte längre vara ringmärkt och skulle ha hamnat under parlamentets kontroll. De nationella parlamentens roll ändras i unionen, genom att de får möjlighet att se över EU:s lagar. De nationella parlamenten skulle ha kunnat tvinga kommissionen till att se över ett lagförslag. Kommissionen skulle dock inte vara bunden vid de nationella parlamentens krav, utan skulle enbart behöva ge en förklaring till parlamentet och ministerrådet om varför lagförslaget behövs.

redigera Ratificering

██ Deposition och ratificering klar

██ Parlamentariskt förfarande klart

██ Ratificeringsförfarande ej klart

██ Ratificeringsförfarande avbrutit

Först ut av de länder som ratificerade fördraget var Litauen. Litauen, liksom de flesta andra länderna som ratificerade förslaget, gjorde det utan att hålla en folkomröstning. Spanien blev därför den 20 februari 2005 det första landet som höll en folkomröstning om förslaget. 76,7 % av spanjorerna röstade för men valdeltagandet var lågt: endast 42,3 % av de röstberättigade deltog.

redigera Frankrike och Nederländerna

Ratificeringsprocessen fortsatte i många andra europeiska länder till dess att Frankrike skulle hålla sin folkomröstning den 29 maj 2005. Fastän politiker som president Jacques Chirac försökte få fransmännen mer positiva till konsitutionen, blev resultatet en stor majoritet emot. Det negativa utfallet förstärktes ytterligare tre dagar senare då även Nederländerna med en majoritet röstade emot konstitutionen.

Trots att hoppet för konstitutionen i princip var över efter de två folkomröstningarna så hölls en fjärde folkomröstning i Luxemburg där det blev en majoritet för. Ratificeringen i övriga länder gick trögt framåt, i väntan på vad som skulle hända med fördraget.

redigera Ratificering medlemsstat för medlemsstat

I tabellen nedan visas vilka länder som ratificerade Europeiska konstitutionen. Ratificeringsprocessen ska inte blandas ihop med ratificeringsprocessen av Lissabonfördraget.

redigera Lissabonfördraget

Eftersom EU-konstitutionen krävde samtliga medlemsländers godkännande, något som inte kunde uppnås i och med fol